Pappa <3

Så nu va den lyckan borta.

Allt du gjorde för oss, men att du inte sa något, de gör så ont. Om du inte hade åkt iväg då, hade du levt längre då? eller hade du kanske levt idag? Varför kommer sanningen fram nu om hur illa de igentligen va, du visste om allt. Pappa, de gör ont!! du ljög för mig!
Om du bara sätt mig ta studenten, sätt hur lycklig jag är med Kalle, eller när vi får barn... Vem ska vara där nu?
Mamma finns alltid där, men de är inte samma sak. Henrik är som en stand in, men de är inte samma sak, han kommer aldrig att vara lika stolt som du va. Det gör så förbaskat jävla ont i hela mig. Jag vill att du börjar vaka över mig synligt, inte gömma dig, jag vill inte få allt av dom andra, ge mig de du.
Tack vare dig behöver jag aldrig mer oroa mig över något, men jag vill inte ta emot, jag vill hellre ha dig.
Jag älskar dig, tårarna bara rinner och jag vägrar förstå att du är död.
En vacker dag kommer du att plinga på min dörr, omfamna mig och säga att du är tillbaka.. Men när?