Jag förtjänar de, men vem vet de kanske bli minst lika jobbigt där, men just nu är de något som jag ser framemot riktigt mycket, senaste tiden har jag inte sett framemot något alls. De har känts riktigt surt att aldrig vara glad över något.
Så idag har jag bokat en resa till Thailand, åker på torsdag om 1½ dag. Tror att jag verkligen behöver de! När jag kommer hem väntar ultraljud, läkarmöte och sen barnmorske prat. OCH Lucia! Kommer hem den 13 och då är de Lucia, glögg, nötter, russin och pepparkakor. Mycket gott, sen så kommer min älskade syster hem oxå, antagligen den 14. De är underbart! Jag känner att dagen började skit dåligt, men har nu visat sig att de inte är så fel...
Hörs någon dag!
tisdag 24 november 2009
tisdag 17 november 2009
Älskade syster <3
Jag önskar att jag var som dig. lika omtänksam!
Igår fick jag ifrån posten en lapp om att jag hade ett paket att hämta och de va ifrån Nizha, har precis hämtat de. Ett rött paket som inte alls såg speciellt märkvärdigt ut, öppnar de och ser en lapp där de står "här kommer lite choklad och te ifrån chelsea. Hoppas att de kan värma dig i kalla Sverige" Jag blev så glad att jag började gråta, tänk att den jobbiga jävla ungen som gick mig på nerverna när vi va mindre kunde växa upp och bli en helt underbar person.
Igår fick jag ifrån posten en lapp om att jag hade ett paket att hämta och de va ifrån Nizha, har precis hämtat de. Ett rött paket som inte alls såg speciellt märkvärdigt ut, öppnar de och ser en lapp där de står "här kommer lite choklad och te ifrån chelsea. Hoppas att de kan värma dig i kalla Sverige" Jag blev så glad att jag började gråta, tänk att den jobbiga jävla ungen som gick mig på nerverna när vi va mindre kunde växa upp och bli en helt underbar person.
söndag 15 november 2009
drömmar... inge bra!
Mina drömmar är inte någe roliga, antingen är de någon som jagar mig eller som i natt när drömmen hela tiden var pappa, de spelade ingen roll om jag vakna gråtandes med inställning att somna om och drömma om något annat. samma dröm om att pappa skulle komma hem, han hade varit borta jätte länge, han hade inte träffat Kalle ännu så de va jätte spännande. Vi hade flyttat tillbaka till Enköping och vi bodde i mitt hus och jag städade som bara den för att de skulle vara fint när pappa kom hem, han skulle vara stolt över oss. var så spänd hela tiden och tänkte att de skulle bli så kul att träffa honom igen, krama om honom, leka och skämta. En bil kom upp på uppfarten, jag i full fart ut som jag inte visste vad han hade för bil, ut kommer nizhas barndomskompis, jag bryter ihop totalt och vaknar.. somnar om.. jag är fortfarande kvar i drömmen fast den är backad till att jag står och städar i huset, en bil kommer upp på uppfarten, ut kliver även nu Nizhas barndomskompis. Jag bryter ihop igen, VART I HELVETE ÄR MIN PAPPA? Jag ville så gärna krama honom och ha han hemma. han hade ju bara varit borta en längre tid. Men pappa kom aldrig.. Varför spökar drömmarna med mig? Drömmer aldrig några glada minnen utan de är alltid om att han kommer tillbaka. Precis som jag tänker i vaket tillstånd, att nästa gång dörren öppnas så kanske de är han som letad upp mig. allt kanske bara blivit fel på sjukhuset, de kanske bara var en dröm? Han kanske lever. Jag vägrar inse att han är död. För mig är han inte död, varför spökar de ofta i min dröm om att vi ska ses men att alltid något kommer imellan? Jag vill inte, jag vill ha honom med mig, han har missat för mycket, min student, min påriktigt riktiga första pojkvän, att jag flyttat hemifrån. De gör ont att se mamma vara ledsen, de gör ont att se min älskade syster, de gör ont i mig själv att livet ska fortsätta såhär, utan en pappa. utan att mina barn kommer att få en morfar. De gör ont. men en vacker dag dyker han upp!
lördag 14 november 2009
5 år
sen pappa dog. tiden börjar närma sig.... Varför ska de vara så jävla svårt att gå till en minneslund och tända ett ljus?
Fick höra i veckan att varje dag försöka hitta något ljus som jag ser framemot, men de finns inte =( De är tungt, men vad ska jag göra? längta tills om några månader när allt kommer förändra sig.
ska gå ut och hitta på något med min underbara Kalle och några andra. ÄLSKAR HAN!
Fick höra i veckan att varje dag försöka hitta något ljus som jag ser framemot, men de finns inte =( De är tungt, men vad ska jag göra? längta tills om några månader när allt kommer förändra sig.
ska gå ut och hitta på något med min underbara Kalle och några andra. ÄLSKAR HAN!
söndag 8 november 2009
söndag
Veckan har tillbringats hos mamma. har varit jobbigt, men samtidigt har de känts bättre.
Idag har jag varit och ridit islandshäst med lite söta människor. Nea fick de i födelsedagspresent. Vi tyckte de va super kul, något som även oridkunniga borde göra och skulle tycka är roligt!
Svar till någon....
Jag vet att jag måste ta tag i de själv men är inte stark nog och jag vet att de är ingen annan som kan samla styrka till de åt mig och jag vet att ni försöker stötta.
Jag vill inte komma fram och säga "jo, du jag vet att du försöker" jag är en otacksam person som begär att denna värld borde vara lättare än vad det är. Varför nöja sig med något som inte är de bästa om jag alltid haft de bästa? varför ska någon nöja sig med de som inte är bäst?
Jag är glad för alla er som tar er upp ur sängen varje morgon som är nöjda eller känner att ni vill gå upp. Men tyvär har inte jag den känslan, jag känner precis tvärtom. Jag vaknar på morgonen och känner att jag kommer ändå inte göra någon gladare och mina problem kommer inte försvinna bara för att jag går upp. Jag ligger hellre där i några timmar extra och drömmer mig bort till något bättre som förhoppningsvis någon gång i mitt liv kommer att bli verklighet. Eller läser mina böcker. jag går inte upp när min mage börjar kurra utav hunger, de känns inte bra.
Kollade i min kalender idag och kände direkt en jobbig känsla komma. jag har 1 sak inbokat, kiropraktorn på torsdag. de kravet att jag ska befinna mig där då känns otroligt jobbigt. Känner en stress över att jag kommer missa besöket.
Eller att ringa till hovslagaren i morgon och bestämma vilket dag han ska komma till hästen. förstår ni? jag förstår inte vad problemet är, men ändå tar de emot så mycket.
Jaqqe, tack för att du hjälper mig med Fiffi. Du är guld, bara jag som inte kan säga de till dig. men jag vet att du läser de här.
Idag har jag varit och ridit islandshäst med lite söta människor. Nea fick de i födelsedagspresent. Vi tyckte de va super kul, något som även oridkunniga borde göra och skulle tycka är roligt!
Svar till någon....
Jag vet att jag måste ta tag i de själv men är inte stark nog och jag vet att de är ingen annan som kan samla styrka till de åt mig och jag vet att ni försöker stötta.
Jag vill inte komma fram och säga "jo, du jag vet att du försöker" jag är en otacksam person som begär att denna värld borde vara lättare än vad det är. Varför nöja sig med något som inte är de bästa om jag alltid haft de bästa? varför ska någon nöja sig med de som inte är bäst?
Jag är glad för alla er som tar er upp ur sängen varje morgon som är nöjda eller känner att ni vill gå upp. Men tyvär har inte jag den känslan, jag känner precis tvärtom. Jag vaknar på morgonen och känner att jag kommer ändå inte göra någon gladare och mina problem kommer inte försvinna bara för att jag går upp. Jag ligger hellre där i några timmar extra och drömmer mig bort till något bättre som förhoppningsvis någon gång i mitt liv kommer att bli verklighet. Eller läser mina böcker. jag går inte upp när min mage börjar kurra utav hunger, de känns inte bra.
Kollade i min kalender idag och kände direkt en jobbig känsla komma. jag har 1 sak inbokat, kiropraktorn på torsdag. de kravet att jag ska befinna mig där då känns otroligt jobbigt. Känner en stress över att jag kommer missa besöket.
Eller att ringa till hovslagaren i morgon och bestämma vilket dag han ska komma till hästen. förstår ni? jag förstår inte vad problemet är, men ändå tar de emot så mycket.
Jaqqe, tack för att du hjälper mig med Fiffi. Du är guld, bara jag som inte kan säga de till dig. men jag vet att du läser de här.
tisdag 3 november 2009
Karl-Matthias mitt livs kärlek
Jag är inte elak som person, jag har bara blivit de.
Kalle, alla mina drömmars prins. Förlåt är det jag kan säga även om de inte hjälper mot allt jag säger och gör just nu mot dig. Jag åker till mamma för att inte förstöra mer än vad jag gör. Henrik sa till mig idag att Kalle är helt perfekt, en sån kille som man önskar att alla sina döttrar hade. Va ska jag säga. DU är precis allt som JAG och många fler vill ha. Du är perfekt för mig! Mitt problem är just nu att allt är fel och jag kan inte hjälpa att jag blir så arg för precis allt, jag vet att de inte går att bara stänga av mig. Tyvär så kommer all denna ilska mot dig vilket gör ont i mig själv. Att rymma till mamma istället för att kämpa igenom problemet är fegt, men jag vet inte vart jag ska börja ta tag i problemet.
Kalle, alla mina drömmars prins. Förlåt är det jag kan säga även om de inte hjälper mot allt jag säger och gör just nu mot dig. Jag åker till mamma för att inte förstöra mer än vad jag gör. Henrik sa till mig idag att Kalle är helt perfekt, en sån kille som man önskar att alla sina döttrar hade. Va ska jag säga. DU är precis allt som JAG och många fler vill ha. Du är perfekt för mig! Mitt problem är just nu att allt är fel och jag kan inte hjälpa att jag blir så arg för precis allt, jag vet att de inte går att bara stänga av mig. Tyvär så kommer all denna ilska mot dig vilket gör ont i mig själv. Att rymma till mamma istället för att kämpa igenom problemet är fegt, men jag vet inte vart jag ska börja ta tag i problemet.
Jag älskar dig över allt på denna jord. Din humor och din vackra kropp, din ögon och din charm. Jag får aldrig nog av dig, snälla få inte nog av mig.
Din Nadine
måndag 2 november 2009
Låt mitt liv var enkelt!
Kompisar säger att deras liv inte är enkelt... va menar ni? att ni inte vaknat på rätt sida, tappat en tallrik i golvet eller kanske att ni har dåligt med pengar. Berätta gärna varför ni tycker era liv är så svåra och jobbiga.
Jag tycker att mitt liv är riktigt tungt, jag är sjukskriven för att jag inte orkar gå upp på morgonen, jag tycker de är jobbigt att behöva tänka. Att bara nu sitta och försöka leta upp något sjukhus eller vad som helst som kan erbjuda grupp terapi eller vad man kallar de. Där de inte bara är jag och en psykolog eller kurator som jag förövrigt är överbetalda jävlar som bara sitter mitt emot mig och skriver ner de jag tycker är piss och ser tårarna rinna ner längst kinderna. dom flesta typ 95% av sveriges psykologer eller kuratorer har inte varit med om något liknande. jag vill prata med andra som varit med om samma sak så att jag slipper känna mig som världens enda person som sett sin pappa/mamma/syskon dö framför ögonen på en själv.
När man precis inser att de va hans sista andetag han precis tog
och jag hann inte säga allt jag ville säga, göra allt vi skulle göra.
Hur tror ni att de känns?
Dagen efter vakna upp i sin säng, helt oförstående om vad som hänt, man tror att de är en dröm, man går in i badrummet gör iordning sig och sätter sig för att äta frukost och man hör sin mamma ropa och frågar vad man gör.. "-jag är påväg till skolan, jag försenad." "-Nadine, du ska inte gå till skolan, gå in och vila istället."
De är då man förstår att något inte är som de ska och att resten av mitt liv inte heller kommer vara som de varit, vad gör man? när man tror att allt varit en dröm, men sanningen är den att jag själv stog i vid hans fotända brevid sjukhussängen och hörde och såg han ta sitt sista andetag.
Jag tycker de är jobbigt att änns tänka på vad jag är sugen på för middag, vilka mjukisbrallor jag ska sätta på mig, dom smutsiga eller dom rena..... precis ALLT är tungt.
Jag tycker att mitt liv är riktigt tungt, jag är sjukskriven för att jag inte orkar gå upp på morgonen, jag tycker de är jobbigt att behöva tänka. Att bara nu sitta och försöka leta upp något sjukhus eller vad som helst som kan erbjuda grupp terapi eller vad man kallar de. Där de inte bara är jag och en psykolog eller kurator som jag förövrigt är överbetalda jävlar som bara sitter mitt emot mig och skriver ner de jag tycker är piss och ser tårarna rinna ner längst kinderna. dom flesta typ 95% av sveriges psykologer eller kuratorer har inte varit med om något liknande. jag vill prata med andra som varit med om samma sak så att jag slipper känna mig som världens enda person som sett sin pappa/mamma/syskon dö framför ögonen på en själv.
När man precis inser att de va hans sista andetag han precis tog
och jag hann inte säga allt jag ville säga, göra allt vi skulle göra.
Hur tror ni att de känns?
Dagen efter vakna upp i sin säng, helt oförstående om vad som hänt, man tror att de är en dröm, man går in i badrummet gör iordning sig och sätter sig för att äta frukost och man hör sin mamma ropa och frågar vad man gör.. "-jag är påväg till skolan, jag försenad." "-Nadine, du ska inte gå till skolan, gå in och vila istället."
De är då man förstår att något inte är som de ska och att resten av mitt liv inte heller kommer vara som de varit, vad gör man? när man tror att allt varit en dröm, men sanningen är den att jag själv stog i vid hans fotända brevid sjukhussängen och hörde och såg han ta sitt sista andetag.
Jag tycker de är jobbigt att änns tänka på vad jag är sugen på för middag, vilka mjukisbrallor jag ska sätta på mig, dom smutsiga eller dom rena..... precis ALLT är tungt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)