drömmar... inge bra!

Mina drömmar är inte någe roliga, antingen är de någon som jagar mig eller som i natt när drömmen hela tiden var pappa, de spelade ingen roll om jag vakna gråtandes med inställning att somna om och drömma om något annat. samma dröm om att pappa skulle komma hem, han hade varit borta jätte länge, han hade inte träffat Kalle ännu så de va jätte spännande. Vi hade flyttat tillbaka till Enköping och vi bodde i mitt hus och jag städade som bara den för att de skulle vara fint när pappa kom hem, han skulle vara stolt över oss. var så spänd hela tiden och tänkte att de skulle bli så kul att träffa honom igen, krama om honom, leka och skämta. En bil kom upp på uppfarten, jag i full fart ut som jag inte visste vad han hade för bil, ut kommer nizhas barndomskompis, jag bryter ihop totalt och vaknar.. somnar om.. jag är fortfarande kvar i drömmen fast den är backad till att jag står och städar i huset, en bil kommer upp på uppfarten, ut kliver även nu Nizhas barndomskompis. Jag bryter ihop igen, VART I HELVETE ÄR MIN PAPPA? Jag ville så gärna krama honom och ha han hemma. han hade ju bara varit borta en längre tid. Men pappa kom aldrig.. Varför spökar drömmarna med mig? Drömmer aldrig några glada minnen utan de är alltid om att han kommer tillbaka. Precis som jag tänker i vaket tillstånd, att nästa gång dörren öppnas så kanske de är han som letad upp mig. allt kanske bara blivit fel på sjukhuset, de kanske bara var en dröm? Han kanske lever. Jag vägrar inse att han är död. För mig är han inte död, varför spökar de ofta i min dröm om att vi ska ses men att alltid något kommer imellan? Jag vill inte, jag vill ha honom med mig, han har missat för mycket, min student, min påriktigt riktiga första pojkvän, att jag flyttat hemifrån. De gör ont att se mamma vara ledsen, de gör ont att se min älskade syster, de gör ont i mig själv att livet ska fortsätta såhär, utan en pappa. utan att mina barn kommer att få en morfar. De gör ont. men en vacker dag dyker han upp!